02
Den vita lyxen: socker
Sockerhalten i sockerbetan upptäcktes inte förrän i mitten av 1700-talet. Till dess var socker en lyxartikel som måste importeras. Därför hade bara förmögna människor råd att köpa socker. Vanligtvist sötade man med saft eller honung.
I de varma, tropiska regionerna däremot kände man till sockerrör sedan längt före Kristi födelse. I samband med korstågen kom sockret också till Västeuropa.
På sin andra resa till Amerika tog Christofer Columbus med sig sockerrörsticklingar. Han upptäckte Jamaica, Kuba, Puerto Rico – år 1493 även ”Santa Cruz”. Förutsättningarna att odla sockerrör är idealiska i klimatet på dessa öar. Snart dominerades näringslivet på de tre dansk-västindiska öarna av sockerrörodlingar. Speciellt på St. Croix fanns det vidsträckta sockerrörsplantager.
Sockerrör ruttnar omedelbart efter skörden. Därför måste de pressas ut direkt.
Efter kokningen uppstår två produkter som är direkt kopplade till varandra: å ena sidan det kristallina, mörka och klibbiga råsockret. Det förädlades till kandissocker och renat socker i Flensburg och Köpenhamn. Å andra sidan uppstår saft som man med tillsatt jäst kan fermentera och destillera så att det uppstår ”Pure Rum”. Detta fenomen var välkänt för Karibiens invånare och så spred sig drycken rom också till Europa. Romfabrikanterna i Flensburg förfinade den allt mer under de följande århundradena.
Enligt kapten Asmus Brodersens berättelse transporterade han med sin fregatt ”Urania” ”272 fat socker som vägde 212.796 kg samt 64 fat rom och 12.000 kg mahogny” till Flensburg.
Sockerbetan (liten bild till vänster)
1747 påvisade kemisten Andreas Sigismund Marggraf för första gången sockerhalt i foderbetan.
År 1801 skapade fysikern och kemisten Franz Carl Achard förutsättningarna för industriell sockerproduktion. Det var början på slutet för sockerrörets betydelse i Europa.
